Tre gånger har jag undkommit döden bara under förverkligandet av alla dessa experiment.

Min framdrift har lämnat subtila spår i landskapet. Här och var kan jordstavar hittas. De slogs ned alldeles för djupt.

Fascination väntar de som har turen att upptäcka och lika osannolikt stark ha kunskapsbaserad men ändå lika galen fantasi nog att ta med sig AM-radio apparater och koppla de till dessa. En oförståelig mineralisk komplexitet dendritiskt formad under sferikaskadensens underjordiska forsar ersätter då dess antenn och hela världens så modulerade radiokanaler kommer in utan någon som helst interferens som om de var lokala!

Sönderrostade armaturer för div. mätstationer väntar fortfarande hängivet på mig där ute på ensliga sumpmarker och myrar.

På en plats finns nedgrävt ett helt antennsystem. Endast mitt hopp håller nedbrytningen bort

På en annan, förnödenheter och reservdelar bland Nesticus cellulanus benärande ekande droppar.

Mina klumpigt hemmagjorda mosskor var det rymdskepp som tog mig till otillgängliga världar då nätterna var behagliga och köldens medhavande motsats är en avlägsen baktanke.

Dessa världar, små extremt otillgängliga tallbeklädda öar i en rymd av dödlig syrefattig föruttelse skulle lika gärna kunna vara avlägsna främmande planeter på vilka allt är möjligt. I dagar har jag bott där och ostört kunnat utföra de mest exotiska av atmosfäriskelektriska experiment med antenner uppställda på myren omkring.

Men det var just i denna syrefattiga evighet jag hastigt fann mig en gång.

Jag hade snubblat framåt under färden över en mycket sank sektion av mossen. De onödigt stora mosskorna omöjliggjorde att enkelt simma upp till ytan. Istället sjönk jag huvudet först flera meter rakt ner i ett skrikande mörker.

Det gick så fruktansvärt fort. Här skulle mitt liv verkligen ha slutat. Jag sjönk utan någon egentlig möjlighet att ta mig upp.

Ändå fann jag mig själv vid ytan kort därefter gapandes efter luft från sidan av min mun och totalt klistrad till gyttjan. Osynliga händer hade precis i tid lett mina till en djupt flytande rots nedersta fingerspröt vilka jag precis hann greppa tag om och sakta dra mig upp innan den chockat halvtagna inandningen kunde blivit min sista. Det var faktiskt något där nere med mig. Något som hjälpte mig. I över en timma skulle jag sedan kämpa mot sugkrafterna…

Jag är rädd. Rädd för det val jag snart skall göra ang. allt mitt arbete. Allt här måste då raderas.

Att vara ens död så nära är ett sant privilegium. Aldrig har jag känt själva livets mening och så stor tacksamhet som i stunderna precis där efter. Ingen tvekan längre om vad man vill i livet, bara när det gäller vem som ska få hänga med.

Jag borde inte leva. Sannolikheten är så låg, men ändå njuter jag av denna inandning och vet att jag sedan dessa händelser gett upphov till nytt fantastiskt liv och tveklöst mer i framtiden.

———————————–

Sep 2024 – sommar

Nya upptäckter små, men för mig mycket stora. En antennuppstartad övernattning i avlägsna skogsmarker mysigt bekanta. I lätt oscilloskopsbländad tro bjöd ett behovslättande tältutkliv i stjärnatten på något högst otroligt! Ett svagt purpur skimmer likt en full månes luminens översköljde allt omkring mig. Inte en skugga kunde urskiljas…

Den ovanligt aktiva solaktiviteten i år har onekligen spelat en stor och övertippande roll i det snabba och pålitliga framkallandet av Sferikaskadens i Torilantennerna. Ljuset denna kväll kan mycket väl ha varit resultatet av en sammankoppling av dessa luminära naturfenomen med själva berggrunden. Måtte någons ögon i trakten kring Marieholm ha bevittnat denna anomali!

————————————

Besöker ofta denna plats där allt åter fick en ny början. Där finner jag hopp. Bestämda steg tillbaka med kliande fingrar mot en väntande verkstad. Allt kan hända och nya upptäckter bakom varje…