En liten antenn försätts i en konfiguration där den sakta kommer kunna frambringa Sferikaskadens. På en avlägsen del av min tomt är den rest. En hop med kablar ringlar sig iväg från den i olika riktningar och slutar alla vid kopparstavar djupt nedslagna i marken – en ned i brunnen.

En annan hop, insvept i folie, sammanlänkar sensorer och relän utspridda över alla dess viktiga delar till ett antal oscilloskop, dataloggare och styrutrustning. Allt i 500Mhz upplösning.

Ett enkelt isolerat stativ som hade förberetts för en kamera vars batterier nu så typiskt nog är slut måste istället anpassas för mobiltelefonen. En glasskiva monteras hastigt för extra skydd mellan kamerasensor och antennens utströmningspunkter. Den visar sig ha en blå toning men får duga trots eventuella inramningar av urladdningsexponeringar i ett diffust skimmer.

Med mörkret vaknar syrsorna och med varje utandnings nostalgiska värme som bara en sådan här spektakulär septemberstjärnhimmel kan återskapa, är jag åter bland barndomens science fiction drömmar. Där är allt möjligt och nästan oförståeligt nog även detta…

Det pirrar inte bara i magen. Fötterna kan inte stå still mer än någon sekund.

Här står något så oerhört mystiskt men ändå lika familjärt. En anakronistisk besökare bärandes min dotters namn och som mycket väl kan vara nyckeln som öppnar dörren till en ny era av oändlig elektricitet.

Redan har gnistor mot närliggande elledningar lett till tillfälliga strömavbrott, ändå finns det inte i mig att upphöra.

Snart slås den igång…