Jag sitter högt upp på en stor sten som sticker ut ur sidan av den rullstensås som utgör östra delen av min stora ekbeskuggade tomt.

En en röd-orange strålvy genom dansande trädkronor döljer delvis vad som tillfälligt fortfarande är ett väntande framtida hem som ska byggas nedanför. Jag ser redan allt liv där borta och hur vackert allt kan bli, glimrandes genom ångorna från den kopp jag håller. Den är nog den enda koppen i världen med tevatten kokad på ström uppdragen ur jorden och lagrad – först i stora pulskondensatorsteg och sedan i lastbilsbatterier.

Men det är så torrt nu i markerna att inte ens mina bäst utplacerade jordspett ger adekvat kontakt för sferikaskadens. Lösningen på problemet kom först efter att jag borrat in tre silverelektroder i botten av min brunn.

Nu kommer där upp ett antal tjocka kablar som fortsätter vidare likt teknologiska rötter längs med dess ålderdomliga motsvarigheter från den uråldriga ek brunnen är grävd under.

Bland stenarna nedanför mig börjar nu sakta alla små trädgårdslampor svagt pulsera igång sitt skimrande lugn över det mörker som solens plötsliga farväl lämnat denna fina dag.

Allt här ute drivs just nu från denna underliga strömkälla. En stark känsla av spänning och förväntan över framtiden når mig plötsligt och jag ser fram emot hårt meningsfullt arbete mot tydliga mål som närmar sig allt mer.