Nervskador från kraftiga el-urladdningar är inget man bör ta lätt på. En dag ska jag åter spela på mina instrument med samma inlevelse. En dag kommer jag kunna rita och måla lika bra igen.

Jag drar mig allt mer tillbaka.

Inget ska få hindra min fördjupelse i allt som utgör det yttersta av de naturens mysterier jag gång på gång lyckas kalla fram. Det som väntar där över mina antenners skimrande toppar.

Sällsamma underjordiska strömmar som i sin färd genom dessa – mot skyburna jonhav – viskar om hemligheter precis utom mina detektorers räckvidd medans de skänker kallt ljus till gamla utbrända gaslampor.

Ljuset däri pulserar nästan rytmiskt och tittar man ännu närmre kan små blixtrande urladdningar urskiljas. Dessa sker samtidigt som influenser från riktiga fjärran åsknedslag sveper in under fötterna.

Världens alla stormar i mina glasrör.

Vad som normalt sett är utspädda processer så obetydliga och så svaga att de behöver känsliga instrument för att ens kunna göra sig mätbara blir till en livsfarlig fors av elektriska fenomen.

Sommarens experimentserie har påbörjats…