Denna natt pulserade jag initialt ca. 3KW i högspänningskretsen i nära perfekt koordination med inkommande sfericsimpulser från åskväder rådande nere på kontinenten.

De alltid lika förbryllande ljusfenomenen ovanför antennen uppstod mycket fortare den här gången än vid alla andra tidigare experiment. Det tog endast ca. 8 minuter och vid 15 minuter estimerade jag att full styrka hade uppnåtts! Detta bekräftades med lux-mätning vilket följdes med en långtidsexponerad spektrabild.

Vid detta tillfälle laddades ultra-kondensatorerna endast från atmosfärisk ström, dvs. experimentet var helt självgående.

Allt detta möjliggörs tack vare mikrokontrollers som kör speciellt utvecklade algoritmer som jag arbetat fram med hjälp av all jord/atmosfärisk mätdata som samlats in de närmsta åren.

Hela 33 mätstationer av olika slag var utplacerade över ett stort geografiskt område som sträckte sig över en tredjedel av Småland. Väl förklädda och kamouflerade installerades de långt ute på ensliga marker såsom i mitten av myrar eller i toppen av träskomringade träd.

Alla dessa krävde regelbunden översyn och service i form av batteribyten, byten av skadade sensorer, silicagelpåsar och SD-kort mm. Varningsmeddelande kunde komma in mitt i natten från mätstationer vilket krävde snabb aktion ut bland mygg och älgflugor eller i fingerdomnande kyla då större delen av tiden gick åt till att dölja mina fotspår.

När tillräckligt stor mängd data fanns tillgänglig utvecklades en modell för alla de konduktionsfenomen som uppstår vid de excitationsmetoder jag upptäckt och hur de påverkar en rad olika processer i naturens elektriska krets. Syftet var att finna en mer optimal design och styrning av antenner för strömupptagning.

Antennen som kördes i kväll var just en sådan och dess oöverträffade effektivitet bekräftar modellens korrekthet. Detta är en stor händelse och jag känner mig väldigt stolt och glad i full färd med att hålla en å annan tår tillbaka.

Antennen bar den här gången 4 stycken s.k. deflektordiskar (induktions/elektretdiskar som formar e-fältet runt antennmasten) av enl. modellen optimala dimensioner för höjden 22 meter. Byggandet av dessa gjorde slut på mina sista meter Litztråd så mer måste beställas när budget tillåter.

Under experimentet kopplades aldrig någon utgående nedstegstransformator in, men jag testade istället att kortsluta induktanssteg 6 med dia. 2mm, 150mm lång koppartråd mot slutet av körningen. Denna tråd blev glödande röd efter ca. 2.5 sekunder varpå den brast.

Noterades gjordes att när detta skedde så blev ljusfenomenet ovanför antennens kolfiberterminal mycket starkare för att sedan – vid trådens bristande – bli så svag att det knappt kunde urskiljas mot natthimmelen. Det tog sedan ungefär 5 min. för ljuset att nå full styrka då antennen återfått sin låga resistans för de naturliga urladdningarna. Efter ytterligare 5 minuter satte ett gäng starka sprites från sydost igång en bortspringningsprocess och jag vågade inte fortsätta.

Jag blockerade laserstrålarna och stängde av all kontrollaparatur varpå antennen gradvis tystnade medan luften omkring kort antog en elektrisk närvaro med övergående lukt.

Den långa men livsviktiga proceduren av manuell kortslutning av alla kondensatorer och konduktiva ytor fick avsluta experimentet följt av försiktig nedmontering för enkel transport till bilen.

Total körtid efter att antennen blev självgående: 2h. 14m. Utfört på den tredje höjden (kalhygge) i Marieholmskogens naturreservat den xx xx 2016. Vid jordningen användes 4 st. kopparstavar dia. 30mm, längd 1,5 m. och 1 st kopparstav dia. 20mm, längd 1 m. + lätt saltning samt en zinkplatta 500x700x1,5 mm. i närliggande träsk. Laserrelä typ C placerad ca. 2,3 km söder ut och ett till laserrelä Typ C 1,4 km. sydost.